På 1950-talet var de läderklädda knuttarna ett vanligt inslag i Malmös gatubild. De syntes när de stannade till för att ta en korv på Dencos bar på Davidshallsgatan och framförallt var de hemmastadda vid och i Frasses bar, i korsningen av Skolgatan och Spångatan. Och de hördes givetvis lång väg, när de kickstartade sina vackra, blänkande cyklar – och drog iväg.

HÄNGIVEN
Kulladalssonen Bengt Olsson (f. 1937) var inte bara hängiven sin motorcykel av märket Triumph. Han var dessutom en duktig och flitig filmare, som redan i unga år dokumenterade livet bland sina kamrater, mc-ungdomarna. Filmens titel ”Vägens djävlar” är emellertid ej en rättvis beskrivning av de ungdomar som förekommer i Bengts film. Visst gick det undan, men för övrigt levde de sina liv på ett oklanderligt sätt, som man säkert hade uttryckt det i slutet av 1950-talet.
Bengt hade sin dubbel-8 med ibland. Det var däremot inte problemfritt att hantera kameran, bland annat skulle rullen vändas efter 2.5 minuter, och det kunde vara besvärligt i det fria.
- Vi satsade mycket tid och pengar på våra motorcyklar och därför fick man dra in på annat för att klara sig. Men många av oss bodde fortfarande hemma och kunde leva billigt.
Bengt Olsson körde Triumph, men det fann många andra mc-märken på den tiden.
- Var och en höll benhårt på sitt märke.

VACKRA NAMN
För även en icke mc-förare klingar namnen vackra: BSA, Monark, Huskvarna, Norton, Ducati, Yamaha, Honda, Yamaha...
Bengt Olsson och hans kamrater samlades ibland på söndagarna för att göra längre utflykter på landsväg.
- Men då använde vi störthjälmar. Men inte annars. När man nu i efterhand undersöker hjälmarnas kvalitet, så var det inte mycket till skydd om man jämför med dagens hjälmar.
I filmen berättar Bengt att knuttarna för det mesta hade ett gott förhållande till polisen.
- Vi kunde umgås med riktigt bra med dem och flera av poliserna var inte så mycket äldre än vi, och de var själva intresserade av motorcyklar. Men för det mesta dök polisen upp för att kontrollera bullret från motorcyklarna.